Hela världen i ett rum
Jag skulle nog dela in filmen i två delar, för det är känslan man får som tittare. Första delen utspelar sig i ett ensamt, litet, slitet rum. I detta rum bor femårige Jack och hans mamma. Jack har varit i rummet hela sitt liv och tror därför att det utgör hela världen, något som mamman sagt till honom då de båda är inlåsta. När mamman ser en chans till frihet berättar hon sanningen om världen utanför och de kommer på en plan för att få ut Jack så han kan hämta hjälp och rädda dem båda. Den andra delen tar vid på ”utsidan” och handlar om hur Jack och hans mamma anpassar sig till den stora vida världen, hur det de genomlevt påverkat dem som individer, och vad friheten innebär för den familjeenhet de bildat.
Först och främst måste jag säga att denna film var, for lack of a better word, obehaglig i sitt sätt att visa livet i rummet och Jacks oskuldsfullhet. Som vuxen tittare förstår man så mycket mer än den femårige berättaren, något som gör vissa scener ganska otäcka. Jacob Tremblay’s rollprestation som Jack är helt otrolig, jag är förvånad att han själv inte fick en oscarsnominering. Genomgående är filmens karaktärer väldigt verkliga, de visar en mänsklighet som saknas i många filmer. De har goda och dåliga drag och gör misstag och är ibland själviska på ett sätt som får tittaren att ogilla dem innan man inser att de genomlever något vi omöjligen kan förstå. Hela filmen känns överhuvudtaget väldigt verklig, det finns en realism som genomsyrar hela historien, och en melankoli som följer med vart handlingen än tar oss. Utan att avslöja några detaljer kan jag säga att jag personligen drog flera paralleller med verkliga händelse så hemska att man inte ville tro det man såg på nyheterna.
En bit in i filmen börjar man inse att det inte kommer finnas ett lyckligt slut på det sätt som är typiskt för denna slags film, den visar livet, inte en saga. Det som förstärker den här känslan är just det som jag kallar filmens andra del. Man får se vad som händer sen. Filmen slutar inte med en lycklig återförening med världen, man ser anpassningssvårigheterna, medias reaktion av prisande och fördömande och hur ett trauma bärs med långt efter att det är över.
Långt från en feel-good rulle är det här en riktigt bra film, speciellt för er som gillar filmer med historier som nästan är lite obekvämt verklighetstrogna.
